By Ola Löfhaugen Martins
Det här är min mormor, Brita.
På bilden sitter hon bredvid min älskade morfar. De är på OS i Moskva 1980. Det enda minne jag har är att jag fick en pin med OS-maskoten; en björn, att sätta på jackan. Men mamma har berättat; det finns en anledning till att Brita ser ut som hon svalt en citron - jag tror inte att det är en tillfällighet.
Min mormor föddes som nummer fyra i en barnaskara av sju barn. De bodde i en etta på Holmen i Göteborg, men jag tror varken att det var fattigt eller ont om mat. Hennes egen mamma var sjuklig och låg mycket till sängs och Britas lott blev att arbeta i hemmet och passa upp sin pappa och sina bröder.
På sina knän skurade hon golvet i ettan efter brödernas hemkomst. De lastade kol i hamnen och kom hem sotiga från topp till tå. Hon tvättade kläder i en aldrig sinande ström och lagade mat, fixade matpaket, handlade, bakade och knogade. Fanns där ett “tack”? En vänlig klapp på axeln? Kanske det, men i en värld där arbetet aldrig slutar förrän du stupar i säng, där arbetat otacksamt väntar i samma ögonblick som du vaknar - i en sådan värld kan bara bitterhet gro. Särskilt som du känner att du kan något annat, du vill något mer. Du vill rita kläder och sy och du vet, och du vet att du skulle bli så jävla bra. Men du förnekas utbildning, du förnekas bli den du kunde ha blivit - du förväntas stå med smörgåsarna klara när de går och middagen när de kommer hem.
Du bränner ut din livslust och fyller på med bitterhet. Det smakar beskt och mungiporna åker neråt. Du tänker och drömmer om att bli fri - du går på Liseberg och dansar. Det fyller dig med glädje och yra. Du dansar och du dansar bra, flera kavaljerer vill dansa, men där är särskilt en som verkar trägen. En mörk, tystlåten man. En kraftig karl. Stilig. Han uppvaktar dig och det går som det går. Ni måste gifta er lite för hastigt och ett barn föds lite för strax därpå. Men du hamnar bara i ett nytt fängelse. Mannen kräver att du ska vara hemma. Mannen kräver att middagen ska vara färdig när han kommer hem. Därför står du hellre och steker fisk i rock, hatt och ytterskor än låter mannen förstå att du inte varit hemma hela dagen. För om han förstår det - då får han anledning till att gå ut och försvinna. Ibland hela nätterna. Och kommer hem med sönderriven och stinkande rock.
Det går tio år ett barn till kommer till världen, min mamma. När min mamma är två år, dör hennes morfar, Britas pappa. Och Britas värld rämnar. Han blev 67 år gammal och hade andats koldamm större delen av sitt vuxna liv. Då går det bara på ett sätt. Brita hoppas att med barnet som inte var en olyckshändelse ska han ändra sig. Det gör han inte. Min mamma, liksom jag, älskade morfar över allt annat, som bara barn kan älska. Men min mamma förstår efterhand att han är inte som andra pappor. Och Brita fortsätter gömma bevis på att hon varit ute och träffat vänninor, men Brita älskar att prata och låter oftast munnen gå innan tanken är färdig. Hon försäger sig ofta. Han går utan ett ord för att komma tillbaka raglande och sönderslagen sent på natten. Brita ligger vaken med den gnagande oron som enda sällskap. Brita är en tjänare, en slav, en livegen som inte får något eget liv.
Min mormor och morfar åker till Moskva för att titta på OS, men min morfar åker dit för att supa. Jag har för mig att mamma har sagt att den här bilden är den enda som finns för de gick inte på fler tävlingar tillsammans.
Britas glädje finner hon i sina vänner. Hon är en mycket social människa. Hon finner tillfredsställelse i att sy exakt likadana kläder som det senaste modet, så min mamma behöver aldrig skämmas för sina kläder. Min mamma skäms för annat. Inte förrän min morfar går i pension får Brita tillåtelse att arbeta. Hon blir bambatant på en närbelägen skola och under de sex år som återstår av hennes arbetsliv hinner hon bli en mycket respekterad medarbetare.
Men det kompenserar inte för mycket, bitterheten sitter som etsad i huden, den beska smaken är allt som finns kvar och hon när sig på vårt ogillande. Hon finner sig i att bli behandlad som slav för på något sätt är det som om den respektlösa behandlingen blir en bekräftelse på att hon finns till. Hon är. Men hon är inte för sin egen skull. Bara för andra - som en tjänare.
Hennes vänner och bekanta försvann för bitterheten stänkte etter och i hennes närhet stod vännerna till slut inte ut. De få vänner hon hade bestraffade hon sig själv med att jaga bort genom att tala sanning.
Min mormor var svår att tycka om, men jag gillade henne och vi hade mycket roligt ihop. Hennes tre sista år i livet bodde vi åtminstone i samma stad. Jag hjälpte henne att handla och städa någon gång emellanåt. Min syster hjälpte henne desto mer. Mot mig var hon uppskattande och tacksam förutom det eviga “Ska du redan gå?” efter gjorda inköp. Jag får fortfarande en klump i halsen. Den eviga skulden. Min syster däremot, fick samma dystra behandling som hon själv fått utstå. Måste det vara så? Alltid?
Mormor får en stroke 2001, hämtar sig, men efter sjukhuset hamnar hon på sjukhem. Jag och min syster besöker ungefär en gång i veckan och vi skäms båda två för att vi inte är där oftare, men till min syster säger personalen att Brita har det så bra när hon får besök så ofta. Det gör inte skulden mindre, snarare jobbigare eftersom det berättar om ett samhällsklimat där vi gör allt för att gömma undan och förtränga föregånde generationer.
Min mormor dör den 22:e november 2001. Min mamma sitter vid hennes sida. Vi kommer dit och ett liv finns inte längre till. Jag saknar henne för att det är så mycket som skulle ha sagts och jag skulle ha visat min tacksamhet för att det är på hennes axlar vi alla står. Hon betalade vår frihet med sin egen ofrihet. Glöm inte det.
